simonskriver

Återigen så får vi se hur höstens vindar rycker tag i träden utanför fönstret. Blir man glad, ledsen eller arg? Ja jag vet inte riktigt, personligen kan jag tycka att höstens mörker ger tid till eftertanke och egentid. Höstens gula löv tillåter därför ovanligt många tankar att flyga genom huvudet.

De senaste två timmar har jag därför låtit mitt huvud bearbeta ganska så mycket, där hade jag två stycken huvudmotiv som fick befläcka mina hjärnceller i knoppen. Jag börjar med det mer samhällskritiskaämnet där jag funderade ett tag över oss Svenskar som människor, och den andra tanken var om min egen framtid.

Är inte vi Svenskar ganska så inskränkta, cyniska och tråkiga? Det känns som att Svenskar är konflikträdda människor som är så otroligt målmedvetna att dom glömmer av att leva. För gör vi inte det ibland? glömmer av att leva alltså.

Först så sitter vi i skolbänken i tolv år då våra föräldrar redan sedan länge har stakat framtiden som ligger framför en. Stakat och inriktat precis så att vi ska bli den produkt som dom vill ha, något att visa upp. Sedan helt utan uppehåll så gör vi så som våra föräldrar bestämt. Utan att leva sätter man sig vid skolbänken igen på en charmigt låtande inriktning och skola. "Tekniskdesigner", "Läkare" eller "Ingenjör" på Chalmers är sådana inriktningar som klingar gott i öronen på släktmiddagen.

Så har man ännu fem år framför sig för att sedan komma ut som en färdigstudent, en produkt av det Svenska samhället. Där står man med studieskulder upp till öronen och förhoppningsvis med sitt erfterlängtade jobb som man har kämpat för i sjutton år.

Ångrar inte många sig då? Man har redan ägnat fem år i en skola där du pysslat med dem saker du nu ska göra på ditt "drömjobb". Ångrar man inte då att man inte såg världen, att man inte gick till krogen och brände hela sin dåliga första lön från lagerjobbet i staden, att man inte hade sommarflörtar, surfade i Frankrike eller reste Sverige runt.

Alla de saker som man aldrig kanske kommer att kunna tillåta sig själv att göra. Som nu är borta med vinden, då flickvän, lägenhet och barn står på glänt inom den närmsta framtiden. Man kan ju heller inte släppa jobbet som kostade sjutton år av sitt liv, och en förmögenhet i skulder du kanske aldrig blir av med.

Utbildning är naturligtvis en väldigt viktig nyckel för framtiden och för oss människor själva, det är inte det jag klämmer på. Ibland känns det bara som att dagens växande prestationssamhälle kan medföra oanade konsekvenser. Prestationskrav kryper längre och längre ner i åldrarna och snart är barndom något som vi kan glömma.

Mitt nyckelord när jag tänker på min egen framtid är "Leva".
Jag vill se, känna och leva.

Det som fascinerar mig och som kanske låter helt patetiskt är att kunna leva ett liv. Ett helt liv. Utan att någonsin bestämma sig för vad man vill göra eller pyssla med. Tänk så färgstark vardagen skulle blivit.

Därför är min korkade dröm att vara den där halvduktiga trubaduren som står på gator och torg och förgyller folk med halvtaskigt gitarrspel och knackig sång. Killen som ser alldeles för gammal ut för att fortfarande drömma om ett liv som rockstjärna. Han vill jag vara.

Måste bara lära mig att spela gitarr först.