Bevismaterial 2.0
Bland alla de olika blasé uppfinningarna så som hjulet, elden och glödlampan så hittar man den, en av dessa 20 mest betydelsefulla genom tiderna, iPhonen.
Återigen så visar Aftonbladet en knivskarp men framförallt en intelligent journalistik.
"Vad tänker du på just nu"
Lika långt upp i halsen som en nedmanglad kebabpizza står dom, de så vackra statusuppdateringarna på Facebook. Då tänker jag på de inlägg som faller under nyckelorden grogg, guld, ge den, ta en kall osv. Som varit majoritetsbetonade hela sommaren.
För att verkligen ge krydda till sin uppdatering så följer ofta det obligatoriska hjärtat (<3) efter det man just skrivit. Det ger hela uppdateringen mer innebörd, då man rättfärdigt visar sin kärlek till broder alkohol.
Statusen är uppdaterad, och då var det återigen dags ge sig ut med ett importerat flak Spendrups 5.9:er stadigt placerad under högerarmen, alternativt en flaska Rachmanoff, flaskan som helt enligt regelboken befinner sig nedprånglad tryggt i bakfickan. Nedprånglad i de arma jeans som för sitt liv kämpar för att hänga kvar på vederbörandes kropp.
Skrämmande nog är de flesta som gång på gång lämnar dessa elektroniskaavtryck inte 14-15 år längre. Då man i den åldern fortfarande skulle kunna rubricera detta som ett ”naturligt beteende”. Utan dom flesta har passerat 18-årsgränsen, eller i alla fall passerat den rent tidsmässigt.
Man blir ju nästan mörkrädd när man för tredje gången samma dag MÅSTE uttrycka att man förtär alkohol och med vilka (helst taggade i posten). När man då är född 1992 och ändå har ett sådant behov så vet jag inte riktigt om man har alla indianer i tältet.
Ett skämt?
Naturligtvis är det parallell puckona Peter Magnusson och David Hellenius jag pratar om. Skaparna bakom "Hey Baberiba", Sveriges vassaste humor och imitations-program. Eller inte.
Två stycken helt obegåvade imitatörer som får tid på bästa sändningstid och bästa sändningsdag, med deras eget program. Helt obeskrivbart i mina ögon.
Dom har många imitationer i repotoaren, där ibland kungafamiljen, Zlatan, Stekarfamilj med mera. Alla håller samma låga, otroligt låga standard. Jag blir nästan lite generad när jag kollar på imitationerna, samma genanthet som kan skapas när en kompis eller känning gör en hel kass imitation av en dialekt till exempel. Man vet inte riktigt om man ska skratta eller gråta, eller först och främst vart man ska ta vägen.
Vissa säger då att, "Nej, men det ska vara dåligt. Det är ju det som är det roliga". Visst förstår jag på så vis att dom inte ser sig själv som riktiga imitatörer, utan det är ju en slags spin-off på imitation. Dock är det så fruktansvärt dåligt, pinsamt och lågvattenmärkt.
Här är ett exempel på en av deras briljanta akter i deras karriär. (må denna karriär vara kort). Dom ska iscensätta en intervju med Zlatan Ibrahimovic. Vilket magplask, det är ju inte ens kul för att det är dåligt, det är bara rent ut sagt, dåligt.
http://www.youtube.com/watch?v=XJaD5n_5mo8&feature=related
Svensk toppform.
Sitter på en balkong mitt i centrala Veddige. Vårsolen strömmas mot min bleka kropp och jag bestämmer mig för att skriva ett par bejublade rader igen.
Framtidens planer blossas ständigt upp. Resa långt ifrån Sveriges trygga vagga och uppleva. Uppleva allt som jag ännu inte gjort. Detta leder mig osökt in på en urvattnad fråga och ett begrepp som hela tiden florerar i olika sammanhang, vad är typsikt Svenskt?
Man kan dra upp det så gråa och alldagliga sakerna som alltid tas upp i denna fråga, när man ska vara lite rebellisk och utbrytande. Till exempel;
”Svensken sitter inte jämte någon på bussen”, ”Svensken pratar så lite med grannen som möjligt”, ”Svensken vågar bara prata om saker när man är stupfull” med flera!
Dessa små påståenden är ju så jävla gråa, trista och fruktansvärt söndertuggade, man känner sig som en rebell, som en utbrytare när man målar ut dessa påståenden, målar ut vad som är typiskt Svenskt, målar ut sig själv.
För gör man inte det när man sitter och drar upp alla dessa begreppen, målar ut sig själv alltså. För det absolut Svenskaste beteendet som finns är att just prata om hur vi Svenskar är, hur vi agerar och hur vi lever.
Man sitter i sin egen godhet och pratar om hur just prototypen av en Svensson-svensk är, det är det absolut mest typiska för en Svensk. Sitta i hemmets lugna vrå, bakom fyra väggar, massiva 4-glas-fönster och multipla lås på dörren, att där sitta och måla ut vad som är Svenskt. I tron på att man är annorlunda och utbrytande sitter man och beskriver Svensken, beskriver sig själv.
Vi älskar att prata om oss Svenskar och hur vi är, vi älskar att känna känslan av att vi förstår. Att vi förstår hur vi är och hur vi agerar. Man skissar upp den typiska Svensken med klassiska begrepp och ord, men man inser aldrig att den individ som man profilerar är sig själv.
Summan av kardemumman så kan man då säga att jag är den typiska Svensken. Här sitter jag och tror mig veta, skriver och predikar om Svensken. Fan va Svensk jag är.
Tankar om hävdelse.
2000-talet. Tiden då man gick över lik för personlig status och hade ett ständigt sökande efter hävdelse av medbefolkningen.
Har vi någonsin skådat ett större jippo av uppmärksamhetssökande människor som vi gör idag?
Det starkaste varumärket i dagens Sverige är vår egen dumhet, i ett land där dokusåpor är på ständig frammarsch försvinner humana värderingar som polarisarna i norr. Vi marknadsför oss själva som dumma för att på så vis skapa en hatkärlek gentemot våra tittare. Det jag pekar på är alla extrema exponeringar av oss själva på Tv, såväl som på Youtube och i alla andra möjliga medier där vi som mest kan synas. höras och hävdas. Vi kan se flickor vars sista mjölktänder ännu inte är tappade exponera ut sig själva framför webbkameran i flickrummet, en exponering skrämmande likt kvinnohandeln i öst.
Platina-blont hår, smink i överflöd samt en kroppsform som skrämmande påminner om de offer som i brist på mat svalt i Hitlers koncentrationsläger. Adderar du alla dessa attribut med en webbkamera från Elgiganten för 149 kronor så får du en tittarsuccé på Youtube, en tittarsuccé med tusentalstittare varje dag.
Varför attraheras vi av all denna dumhet? För det enda man ser på TV idag är just förnedrings-tv, och exemplen finns i hundratals, och efter det ett antal hundra till.
Du är vad du äter, Rent hus, Biggest loser, Ensam mamma söker, Bonde söker fru samt lyxfällan är ju bara ett
fåtal av all den olycka och förnedring som vi frossar i oss framför TV-rutan i hemmets lugna vrå.
Det senaste fenomenet dock som jag verkligen vill belysa, och som jag tycker är otroligt intressant är, gym. Ja just det, gym! År 2010:s kanske hetaste ord.
En vanlig dag när du surfar runt på Facebook:s vida sortiment av skräp och åter skräp så lyckas dina ögon ibland snappa upp ett antal statusuppdateringar här och där, försök då med att under en hel dag inte läsa ett eller flera inlägg om folk som är på väg, har varit eller längtar efter gymmet.
Ja okej underbart! Folk är nyttiga, folk är friska, folk är pigga, vi badar i välmående och träning. Nej riktigt så är det inte va? I min mening har gymmet just nu blivit ännu en av de många modeflugor där man får utrymme för att visa upp sig och på ännu ett plan hävda sig.
Man går till gymmet så att man i den mån kan visa upp sina otroligt fräcka träningskläder från Nike, träningskläder som kostar mer än vad en undersköterska tjänar under en hel månads jobb och slit, addera detta med gymkortskostnaden så har man snart betalat en hel del för att spendera en timme på rullbandet, lagom nog tills håret måste hem och plattas igen då de naturliga vågorna i håret pinsamt dyker upp.
Att på egen hand ge sig ut i skog, mark eller i parker för att löpa eller promenera är ju långt ifrån den lyx och glamour man upplever i gymmet. Det faktum att varje steg av träning man kan ta utanför gymmet sparar en otrolig summa pengar struntar vi i, då vi gärna betalar den summan för all uppmärksamhet man kan tjäna.
Terränglöpning i skog och mark kommer nog i den mån aldrig bli populärt förrän den dag då man slår upp fyra väggar och ett tak runt skogen, döper träningsmetoden till ”Extreme running X2000 bodycore” och även tar tusen kronor betalt i månaden för det. Då! Ja då kommer folk garanterat vallfärda till denna revolutionerande träningsmetod i deras nyinköpta träningskläder!
Höstens tid för eftertanke
De senaste två timmar har jag därför låtit mitt huvud bearbeta ganska så mycket, där hade jag två stycken huvudmotiv som fick befläcka mina hjärnceller i knoppen. Jag börjar med det mer samhällskritiskaämnet där jag funderade ett tag över oss Svenskar som människor, och den andra tanken var om min egen framtid.
Är inte vi Svenskar ganska så inskränkta, cyniska och tråkiga? Det känns som att Svenskar är konflikträdda människor som är så otroligt målmedvetna att dom glömmer av att leva. För gör vi inte det ibland? glömmer av att leva alltså.
Först så sitter vi i skolbänken i tolv år då våra föräldrar redan sedan länge har stakat framtiden som ligger framför en. Stakat och inriktat precis så att vi ska bli den produkt som dom vill ha, något att visa upp. Sedan helt utan uppehåll så gör vi så som våra föräldrar bestämt. Utan att leva sätter man sig vid skolbänken igen på en charmigt låtande inriktning och skola. "Tekniskdesigner", "Läkare" eller "Ingenjör" på Chalmers är sådana inriktningar som klingar gott i öronen på släktmiddagen.
Så har man ännu fem år framför sig för att sedan komma ut som en färdigstudent, en produkt av det Svenska samhället. Där står man med studieskulder upp till öronen och förhoppningsvis med sitt erfterlängtade jobb som man har kämpat för i sjutton år.
Ångrar inte många sig då? Man har redan ägnat fem år i en skola där du pysslat med dem saker du nu ska göra på ditt "drömjobb". Ångrar man inte då att man inte såg världen, att man inte gick till krogen och brände hela sin dåliga första lön från lagerjobbet i staden, att man inte hade sommarflörtar, surfade i Frankrike eller reste Sverige runt.
Alla de saker som man aldrig kanske kommer att kunna tillåta sig själv att göra. Som nu är borta med vinden, då flickvän, lägenhet och barn står på glänt inom den närmsta framtiden. Man kan ju heller inte släppa jobbet som kostade sjutton år av sitt liv, och en förmögenhet i skulder du kanske aldrig blir av med.
Utbildning är naturligtvis en väldigt viktig nyckel för framtiden och för oss människor själva, det är inte det jag klämmer på. Ibland känns det bara som att dagens växande prestationssamhälle kan medföra oanade konsekvenser. Prestationskrav kryper längre och längre ner i åldrarna och snart är barndom något som vi kan glömma.
Mitt nyckelord när jag tänker på min egen framtid är "Leva".
Jag vill se, känna och leva.
Det som fascinerar mig och som kanske låter helt patetiskt är att kunna leva ett liv. Ett helt liv. Utan att någonsin bestämma sig för vad man vill göra eller pyssla med. Tänk så färgstark vardagen skulle blivit.
Därför är min korkade dröm att vara den där halvduktiga trubaduren som står på gator och torg och förgyller folk med halvtaskigt gitarrspel och knackig sång. Killen som ser alldeles för gammal ut för att fortfarande drömma om ett liv som rockstjärna. Han vill jag vara.
Måste bara lära mig att spela gitarr först.
