simonskriver

Satt rutinmässigt och klickade mig igenom Youtubes breda sortiment av videoklipp. I daglig dags så lätt man ögonen vila på ett par klassiska parlamentent-klipp med begåvade komiker så som Henrik Dorsin, Magnus Betner, Andre Wrickström med flera. Men så ibland stöter man på riktig skit, obegåvade mediakändisar. Som för mig känns helt otänkbart att personen eller i detta fall personerna kan ha kommit så långt som dessa har gjort.

Naturligtvis är det parallell puckona Peter Magnusson och David Hellenius jag pratar om. Skaparna bakom "Hey Baberiba", Sveriges vassaste humor och imitations-program. Eller inte.

Två stycken helt obegåvade imitatörer som får tid på bästa sändningstid och bästa sändningsdag, med deras eget program. Helt obeskrivbart i mina ögon.

Dom har många imitationer i repotoaren, där ibland kungafamiljen, Zlatan, Stekarfamilj med mera. Alla håller samma låga, otroligt låga standard. Jag blir nästan lite generad när jag kollar på imitationerna, samma genanthet som kan skapas när en kompis eller känning gör en hel kass imitation av en dialekt till exempel. Man vet inte riktigt om man ska skratta eller gråta, eller först och främst vart man ska ta vägen.

Vissa säger då att, "Nej, men det ska vara dåligt. Det är ju det som är det roliga". Visst förstår jag på så vis att dom inte ser sig själv som riktiga imitatörer, utan det är ju en slags spin-off på imitation. Dock är det så fruktansvärt dåligt, pinsamt och lågvattenmärkt.

Här är ett exempel på en av deras briljanta akter i deras karriär. (må denna karriär vara kort). Dom ska iscensätta en intervju med Zlatan Ibrahimovic. Vilket magplask, det är ju inte ens kul för att det är dåligt, det är bara rent ut sagt, dåligt.

http://www.youtube.com/watch?v=XJaD5n_5mo8&feature=related

Sitter på en balkong mitt i centrala Veddige. Vårsolen strömmas mot min bleka kropp och jag bestämmer mig för att skriva ett par bejublade rader igen.

 

Framtidens planer blossas ständigt upp. Resa långt ifrån Sveriges trygga vagga och uppleva. Uppleva allt som jag ännu inte gjort. Detta leder mig osökt in på en urvattnad fråga och ett begrepp som hela tiden florerar i olika sammanhang, vad är typsikt Svenskt?

 

Man kan dra upp det så gråa och alldagliga sakerna som alltid tas upp i denna fråga, när man ska vara lite rebellisk och utbrytande. Till exempel;

 

”Svensken sitter inte jämte någon på bussen”, ”Svensken pratar så lite med grannen som möjligt”, ”Svensken vågar bara prata om saker när man är stupfull” med flera!

 

Dessa små påståenden är ju så jävla gråa, trista och fruktansvärt söndertuggade, man känner sig som en rebell, som en utbrytare när man målar ut dessa påståenden, målar ut vad som är typiskt Svenskt, målar ut sig själv.

 

För gör man inte det när man sitter och drar upp alla dessa begreppen, målar ut sig själv alltså. För det absolut Svenskaste beteendet som finns är att just prata om hur vi Svenskar är, hur vi agerar och hur vi lever.

 

Man sitter i sin egen godhet och pratar om hur just prototypen av en Svensson-svensk är, det är det absolut mest typiska för en Svensk. Sitta i hemmets lugna vrå, bakom fyra väggar, massiva 4-glas-fönster och multipla lås på dörren, att där sitta och måla ut vad som är Svenskt. I tron på att man är annorlunda och utbrytande sitter man och beskriver Svensken, beskriver sig själv.

 

Vi älskar att prata om oss Svenskar och hur vi är, vi älskar att känna känslan av att vi förstår. Att vi förstår hur vi är och hur vi agerar.  Man skissar upp den typiska Svensken med klassiska begrepp och ord, men man inser aldrig att den individ som man profilerar är sig själv.

 

Summan av kardemumman så kan man då säga att jag är den typiska Svensken. Här sitter jag och tror mig veta, skriver och predikar om Svensken. Fan va Svensk jag är.